Argument för Guds existens 1
Det är lätt att tänka att gudstro är något som går bortom rationella argument och har mer med känsla och intuition att göra, men så behöver inte vara fallet. Genom historien har filosofer och teologer försökt att på rationella grunder argumentera för Guds existens. Ibland kallas dessa typer av argument för ”gudsbevis”, vilket är en olämplig rubricering, då det inte handlar om regelrätta bevis utan om argument som stödjer ståndpunkten att det finns en Gud.
Vad orsakade universum?
Jag tänkte under några blogginlägg redogöra för de vanligaste argumenten för Guds existens. Jag inbjuder läsaren till att reflektera och kommentera huruvida argumenten verkar rimliga eller inte. Förhoppningsvis kan vi på det viset få en intressant diskussion i kommentarsfältet nedan.
Det kosmologiska gudsargumentet
Det kosmologiska gudsargumentet är kanske det populäraste argumentet för Guds existens. Argumentet är deduktivt. Med detta menas att om premisserna är sanna så måste också slutsatsen vara det. Ett klassiskt exempel på ett deduktivt argument är:
premiss 1: Alla människor är dödliga
premiss 2: Sokrates är människa
slutsats: Alltså är Sokrates dödlig
Det kosmologiska gudsargumentets premisser och slutsats:
premiss 1: allt som börjar existera har en orsak
premiss 2: universum började att existera/har en första början
slutsats: alltså finns det en orsak till att universum existerar
Notera att detta inte nödvändigtvis är ett argument för Guds existens, utan ett argument för att universum har en orsak. Det krävs alltså ytterligare argumenterande för att sluta sig till att universums orsak måste vara Gud.
Vi börjar med att se närmare på de två premisserna. Angriper vi den första premissen skulle vi kunna hävda att vi faktiskt inte säkert kan veta om allt måste ha en orsak, trots att alla våra vardagsobservationer verkar peka på det. Men visst blir det svårt att tänka sig hur något kan börja existera utan att ha en tidigare orsak? Angriper vi den andra premissen skulle vi kunna hävda att universum inte behöver ha en första början utan alltid har existerat. Detta verkar strida mot den vetenskapliga uppfattningen att universum har en första början, kallad big bang. Man skulle kunna invända att vi inte vet vad som fanns före big bang. Kanske ett annat universum? Men nu dyker det upp ett annat problem, som har med begreppet oändlighet att göra. Om vi inte tror på att universum har en första början innebär det att oändligt många år eller generationer måste ha passerats för att vi skulle kunna ”nå fram” till just detta ögonblick. Problemet är att det aldrig går att ”räkna ned” från oändlighet till 0. Vi kommer med andra ord aldrig fram till detta ögonblick om inte tiden är ändlig. Alltså måste det finnas en första början.
Nåväl. Hur kommer då Gud in i allt detta? Om det finns en orsak till att universum har börjat existera, så måste denna orsak existera oberoende av universums och universums lagar. Om inte så skulle universum i någon mening ha skapat sig själv, vilket blir en paradox. Med andra ord måste orsaken sökas utanför vårt universum. Vi börjar nu närma oss den klassiska västerländska gudsbilden, alltså uppfattningen att Gud är oberoende av sin skapelse och existerar utanför densamma. Men varför en personlig Gud? Kan Gud inte lika gärna vara en abstrakt opersonlig kraft? Förespråkare av det kosmologiska gudsargumentet skulle svara att vi endast kan tänka oss två typer av orsaker. Den ena typen av orsak är opersonlig, icke-fri och icke-intelligent och kan inte på egen hand välja att orsaka något. Den andra typen av orsak är när en rationell agent fritt väljer att skapa något, till exempel en konstnär som skapar en tavla. Universums uppkomst kan endast förklaras genom den andra typen av orsaker, därför måste orsaken vara en rationell agent som väljer att skapa universum. Med andra ord – Gud. Märk väl att vi fortfarande inte vet något om denna Guds övriga egenskaper, eventuella namn eller relation till människan.
Det finns givetvis massor av små roliga problem med ovanstående sätt att resonera. Men dem tänkte jag överlåta åt er Läsare att upptäcka!
Gud har 99 namn 
Hej ramsbergsvandraren,
De mest uppenbara problemet är premisserna.I punktpresentationen formulerar du premiss ett så här: ”allt som börjar existera har en orsak”, men i diskussionen skriver du så att ”vi faktiskt inte säkert kan veta om allt måste ha en orsak, trots att alla våra vardagsobservationer verkar peka på det.” Det är en väldig skillnad på ”allt som börjar existera har en orsak” och ”allt har en orsak”. Medan vi har gott om vardagsobservationer för det sistnämnda har vi inte en enda observation av det förstnämnda. Eller kan du nämna någonting du känner till som ”börjat existera”? Allt vi kan observera är omvandlingar, inget som ”börjar existera”. Faktiskt är det enda vi känner till som verkat ”börja existera” universum självt, men inte ens detta vet vi faktiskt säkert.
Det här innebär i förlängningen att premiss ett inte baserar sig på en enda observation utom möjligen av det fenomen vi vill dra slutsats om. Sen är premiss två okänd – vi vet inte om universum hade någon början. Och att dra en slutsats utifrån två okända premisser är lite skakigt, för att formulera det milt. Så vad gäller det kosmologiska gudsbeviset vill jag hävda att huvudproblemen ligger i premisserna. (Detta utan att ens komma in på problemet med att använda vanlig logik på kosmologiska och kvantfysiska fenomen.)
Hej Patrik,
Tack för dina intressanta synpunkter. Du fick mig verkligen att fundera över distinktionen mellan ”allt har en orsak” och ”allt som börjat existera har en orsak”. Visserligen omvandlas energi och materia hela tiden utan att man kan säga att den ”börjat existera” vid en viss tidpunkt (utan möjligen vid big bang då). Men hur är det med den mer vardagliga betraktelsen över olika objekt, föremål och varelser som börjar existera, även om materian som bygger upp dem har funnits tidigare? Om jag betraktar min kaffekopp som jag har framför mig så kan jag inte säga att koppen alltid har existerat. Snarare måste den vid en viss tidpunkt ha tillverkats. Och jag kan lätt se vilka orsaker som finns bakom koppens tillblivelse. Möjligen är det på detta sätt man bör förstå den första premissen?
Angående premiss två om universums början så är det väl ändå väl belagt att universum har en början? Om universum inte hade en början dyker oändlighetsdilemmat upp, som jag har svårt att bedöma rimligheten i.
Hej igen,
Om du gör en kopp av lera har förvisso koppen börjat existera, men det är väl ändå inte sådan ”börjat existera” vi diskuterar, utan materiens ursprung? Och nej, vi vet faktiskt inte att universum har en början, eller om tiden självt ”börjat existera” vid Big Bang. Vi vet inte. Det är för övrigt väldigt förrädiskt att utgå ifrån vardagliga observationer i de här sammanhangen.
För en gångs skull tycker jag att Patrik L håller sig gott till saken. Premisserna är värdelösa.
De är förutsättningar definierade av oss. Vår kunskap är mycket fragmentarisk. Så fragmentarisk, att det bildats över 100 000 religioner och mörkertalet är stort. För att ge mänskliga förklaringar till vår fragmentariska kunskap.
I min bok är Big Bang fortfarande en hypotes. Precis som Bibeln.
Universum kan lika väl ha funnits alltid som begränsat. Tid är en väldigt lokal företeelse. Det kan vara återkommande cykliskt, tom vara utspritt i multiversa. Man kan tom leka med ytterligare dimensioner, vilket jag är för gammal för. Varje stoft av fakta om universum däremot är som Olympens nektar. Insikt i en Bok som ännu aldrig lästs färdigt, än mindre tolkats. Att då sätta sin tillit till 2000 år gamla herdehistorier från ökenområdena i bronsålderns mellersta östern, är sas lite overkill. Lite för mycket av det goda…om man säger.
”Om ingenting skapade någonting, så existerar ingenting.” I detta uttalande har jag försökt sammanfatta min syn på att det som existerar har en orsak. Tacksam för synpunkter.
Anders. Det finns flera problem med din beskrivning.
1. Du förutsätter att det finns något från början. Något som skapar allt annat.
2. Det är högst osäkert om ”ingenting” kan existera.
3. Vi vet från fysiken att saker händer utan orsak ganska ofta (på kvant-nivå). Bland annat uppstår och försvinner materia hela tiden helt av sig självt.
4. Fysiker har också visat hur ett universum kan uppkomma av sig själv om man har de naturlagar vi har. Frågan som återstår att besvara är i så fall varför våra naturlagar är som de är. Det är fock inte säkert att den frågan har ett svar. Någonstans på vägen ner genom förklaringarna måste man nämligen stöta på en nivå utan förklaring – något som bara ”är”. Du kanske vill att detta något ska vara Gud, men det kan lika gärna vara naturlagarna. Just nu är svaret ”Vi vet inte, men vi forskar på frågan”.
Den förklaring jag fått till Universum och Guds existens tycker jag är mycket intressant. Men först: Vi kan inte ”förstå” Universum, vi kan bara uppleva det. Vi kan förstås förstå fragment av dess innehåll och funktioner, men för att omfatta Universum behöver vi expandera och bli det.
Min ”förklaring” så. I begynnelsen (som är utan tid och därför utan början) existerade (existerar) endast det som är, en energiform med all vetskap om allt (sig själv alltså). Denna intelligenta energi är det jag kallar Gud. Och det är allt som finns. Bara Gud, bara denna oändliga vibrerande energi. Vi någon tidpunkt dock önskade denna energi något som den inte hade, nämligen en upplevelse av sig själv. När allt är ett och detsamma så kan man inte uppleva något, till detta behövs kontraster, att något skiljer sig från något annat. Av sin egen energi ”skapade” då denna enhetliga intelligens en ILLUSORISK skillnad genom att forma om sin ursprungsenergi till något som såg ut som olika former.
Väte och helium till exempel består ju i grunden av samma sak, men genom att formera energin i olika mönster uppstår något som (på en nivå) kan skiljas från varandra. Genom detta uppstod även tidsaspekten. Denna diversifiering fortsatte så, grundämnena skapades genom explosioner i supernovor, och byggstenarna fanns så på plats. Av dessa byggstenar har sedan allt som har form skapats. Till detta kommer att även energiformerna har fått olika karaktär, synligt ljus, radioaktiv strålning osv. Och voila!,
Vi har en värld där vi (Gud) kan få upplevelser, en del av universum (jag) kan möta en annan del av universum (du), utbyta tankar, eller kanske slåss, eller ta en öl ihop. Plötsligt kryllar universum av upplevelsemöjligheter, men i grunden är allt Gud. Detta sade också Jesus (enligt skrifterna) vid ett antal tillfällen. Att det är i Gud vi rör oss och är till. Att allt egentligen är ett och hänger ihop och består av samma sak, men att vi nu lever i ”formernas värld”, som också kallas MAYA i vissa religioner.
Om det är så här, det är vet jag förstås inte, men för mig låter det högst troligt. Och min gudsbild är också sådan, att jag är en del av Gud, det hela, och alla och allt annat också. Och att en dag skall allt återgå till en enda enhet, att formerna upplöses och åter blir en enhet, men nu också med upplevelsen att vara till, inte bara vetskapen om det.
Jan T
Men allt det som du tycker låter högst troligt är tankar som blivit till i människors hjärnor.
Dom organiserade religionerna kan man med betydligt större trolighet härleda till tiden efter den neolitiska revolutionen. Då fick olika härskare, tack vare uppkomsten av ägandet av mark och arbetskraft behov av att kontrollera sina undersåtar och att skapa armeer. Det kanske fungerade med enbart brutalitet i början, men till slut blev undersåtarna för många och då krävdes kontroll även av deras tankar och där blev religionen ett alldeles utmärkt redskap. Den gamla vidskepligheten som religionerna sannolikt utgick ifrån, baserades mest på okunnighet om hur naturen fungerar plus ett inbyggt behov att ändå hitta förklaringar. Den okunnigheten har följt med religionerna ända till våra dagar, men logiskt nog har nästan allt som olika religioner tillskrivit sina gudar numera en hållbar vetenskaplig förklaring, så vad finns det mer än frånvaro av kunskap som talar för att ideer som i alla kontrollerbara fall visat sig vara felaktiga eller simpla redskap för makthavarna ändå skulle vara riktiga?
Anders Bronsek,
En av de allra första grekiska filosoferna Parmenides visade just på problemet med begrepp som existens och icke-existens. Han menade att när vi talar om eller tänker på ickeexistens som något som ”är” så blir det ju plötsligt något och är inte längre ickeexistens. Därför kan inte ickeexistens finnas, utsn bara existens. Och därför måste också allt alltid ha funnits. Tänkvärt tycker jag.
Lawrence Krauss har författat boken A universe from nothing, där han argumenterar för att universum kan uppstå ur ingenting, i någon bemärkelse. Dock verkar han mena att naturlagarna fortfarande behövs, och därför har andra filosofer ifrågasatt om det verkligen är ”ingenting” han menar. Det verkar väldigt märkligt för vårt varagsförnuft att något skulle kunna uppstå ur intet, men som Krauss säger, behöver kanske inte universum böja sig för våra snäva mänskliga tankeramar.
Jan T,
Håller med om att den förklaring du för fram är spännande, intressant och tilltalande i sin monistiska elegans. Den påminner kanske mest om indiska filosofier som advaita vedanta, men även den tyske filosofen Fichte var inne på liknande tankar om jag inte missminner mig. Håller som sagt med om att det är en elegant och till synes sammanhängande teori du för fram, men det är ju tyvärr inget argument för att den skulle vara sann eller ”högst trolig”. Finns det specifika argument som gör att du tycker denna teori är bättre än konkurrenterna?